Grosshandlaren Axel Jonsson hade Beau Rivage i Bassängbacken på Särö som sommarbostad. Här berättar Axel Jonsson om sin bakgrund, uppväxt och första anställning.

Grosshandlaren Axel Jonsson sr (1844‐1931) var gift med Ragnhild Lundgren (1864‐1903) och bodde på Särö somrarna från 1889 till 1931. De hade fem barn, Rut, Rolf, Folke, Axel och Frej, som alla växte upp på Särö.

I ”MIN HISTORIA tillägnad mina Barn” berättar Axel Jonsson om sin bakgrund, uppväxt och sitt vuxenliv. Historien finns i sin helhet i våra samlingar, men här väljer vi att citera valda delar ur hans uppväxt. Om sin barndom skriver Axel Jonsson:

”Jag kom till världen den 12 september 1844, allt efter naturens ordning. Mina föräldrar voro Gustaf Jonsson och Mathilda, född Kafle. Min farfar Lars Jonsson, superkarger vid Ostasiatiska kompaniet, samlade en mindre förmögenhet och köpte egendomen Marieberg, nära Lilleskog…

Valde en hustru ”som enligt mångas mening inte passade i borgerliga kretsar”

Fars och Mors ”förening” väckte i Vänersborg mycket uppseende… Denna bestörtning över mina föräldrars giftemål rådde lika mycket på fädernet som på mödrasidan, allt beroende på att min far, Vackre Gustaf, som han kallades, inte valde sin hustru bland köpmannadöttrarna, utan en adelsfröken, som enligt mångas mening inte passade i borgerliga kretsar. Kafles var en gammal militärsläkt och det ansås inte riktigt att hon valde en köpman, utan mynt, till sin make…

Jag var liten till växten och fulare än mina syskon. Min lugg låg ner i pannan. Med läsningen var det klent, helt begiven på lek som jag var. Jag fick ofta höra ”vad skall det bli av den?” men min mor svarade då ”av de ruggigaste fölungar blir det bra hästar…

”Kom därför ofta i gräl och fick mycket stryk”

Jag tror jag var den mest svårhanterlige, de andra var mera stillsamma… Jag var liten till växten men sägs ha varit morsk mot mina kamrater. Kom därför ofta i gräl och fick mycket stryk. Ibland rann blodet och då måste jag tvätta mig i en damm på hemvägen, ty mera stryk väntade hemma, om jag kom hem blodig.”

Efter studentexamen i Uppsala började Axel Jonsson fundera över sitt yrkesval:

”Vem vill väl ta mig?”

”När jag kom hem i slutet av september 1861 stannade jag på Kartene för att äta upp mig och vila. Jag skulle också komma att grubbla över vilken bana jag skulle välja. Jag lutade mycket över mot ingenjörsbanan, läkare låg mig också i hågen…

Jag kom till Göteborg en söndagsmorgon. Bröderna tog mig med på en bal hos Corins. Där fanns en gammal ansedd köpman vid namn F.W. Hasselblad. Han kom fram till mig och sade att han kände min far, som varit en av hans största och redbaraste kunder. På hans fråga om vad jag tänkte bli, sade jag att jag hade planer för Väg- och Vattenbyggnadskåren. Hasselblad ansåg att jag skulle bli köpman, men jag invände att jag hade för dåliga språkkunskaper för detta. Det behövdes inte, ansåg Hasselblad, varpå jag yttrade:
– Vem vill väl ta mig?
– Jag skall ta herrn, svarade han.”