Skogsparti från Särö. Oljemålning av Berndt Lindholm 1882. Göteborgs konstmuseum.
I äldre tider var Halland mycket trädfattigt. Men Särö stod ut som en grön oas. Här kan du läsa om steg på vägen för att skydda träden och göra Särö Västerskog till ett naturskyddat område.
Grön oas i det kala Halland
På de kala markerna i Halland växte förr till största delen ljung. som trivdes i de sandiga, näringsfattiga jordarna. Ibland brändes ljungen för att djuren skulle få bete. Unga trädplantor var näringsrika och speciellt attraktiva för kor och hästar. Men betet gjorde att träden hade svårt att växa upp och skogen växte därför långsamt. I det kala landskapet framstod därför Särö som det omvända. Grönskande och frisk med reslig nordanskog på bergen och yppiga lundar i dalarna höjde sig den klippiga ön i omgivningen. Det var kvaliteter att locka med och många besökte Särö på sommaren för att njuta av det gröna bland yviga ekar och lövrika lindar. Mål för besökarnas promenader 1867 var till exempel Utsikten med vidsträckt vy över havet eller Klippdalen med sina djupa bergsklyftor i Särö Nordanskog. Örnfuran och Tusenåriga eken var andra promenadmål i Särö Västerskog.
Särö Västerskog: Vägen till utsikten.
En klausul och flera skyddsåtgärder
Då Sverige 1909 fick sin första naturskyddslag började arbetet med att skydda natur i landet efter förebilder från Europa och USA. Det blev vanligt att skapa naturparker och skydda enstaka objekt i naturen, så kallade naturminnen. Vid ägostyckningen av Säteriets mark ville Särös tidigare ägare försäkra sig om den fortsatta växtligheten genom att införa en klausul i köpekontrakten. Klausulen sa att träd inte fick avverkas i allt för stor omfattning och att ersättning för återplantering i så fall skulle betalas av den nye ägaren. Fridlysningen 1914 av flera jätteträd, tex. den ”Tusenåriga eken” i Västerskog och ”Drottninglinden” intill Drottninghuset i Nordanskog innebar ett konkret förbud mot åverkan på träden, vilket var ett annat sätt att påminna om trädens behov av skydd och deras betydelse för det lokala mikroklimatet.
Stora linden i Särö Nordanskog.
Frågan om Särö Västerskog som naturskyddsområde
Botanikern Rutger Sernander som var verksam vid Uppsala universitet skrev en artikel om Särö och Västerskog tillsammans med Thor Högdahl, sekreterare i Svenska Naturskyddsföreningen och redaktör för årsskriften Sveriges Natur. Frågan om Särö Västerskog som naturskyddsområde kommenterades också i Sveriges Natur av den tyske professorn H. Conwentz. Två Särö-kännares, konstnären Robert Thegerström och professor Knut Kjellberg, entusiastiska uttalanden i frågan i dagspressen återgavs också i Sveriges Natur 1915. Kjellberg påpekade att dåvarande ägaren, Hans Ygberg, vidtagit skyddsåtgärder av de allra märkligaste träden. Frågan om naturskyddet för den sydsvenska kusten, vilken inkluderade Särö Västerskog, togs åter upp av ekologen Einar Du Rietz i Sveriges Natur 1925. Det skulle gå ytterligare femtio år innan Särö Västerskog blev naturreservat 1974. Botanisten Carl Skottsberg, skapare av Göteborgs Botaniska trädgård, skrev 1952 i boken Natur i Halland att Särö är känt över hela vårt land och långt utanför dess gränser. Naturen i Särö Västerskog anses i dag vara värdefull för hela Europa och ingår därför sedan 2006 i Sveriges Natura2000 områden.
Läs mer om Särö Västerskog i Jan Kuylenstiernas artikel i Vår Bygd.
Läs mer om Särös vackra lunder och skyddet av särönaturen av Maria Bergenstjerna.
Läs mer om Trädvandringar på Särö, ett bildspel av Maria Bergenstjerna.