Vid Fjerde härads ordinarie hösteting inställde Skansens vid Kongsbacka, rörerande den 21 sistl. November rannsakning om detta rysliga mord, då Carl Johan Jönsson ihärdigt förnekade all kännedom härom, dervid han ådagalade samma lugn och förvånande köld, som när han sett liket af den mördade. Ej heller närvaron af den sjuåriga dottern, som omtalade inför domstolen hvad som passerat i hemmet under den olyckliga natten, förmådde att röra denne stenhårde man; men såsom läsaren skall finna, skulle dock samvetet i fängelsets djup slå mördaren, ty der i ensamma cellen, liksom döf för verlden och förföljd af den mördades skugga, lossade den iskorpra, som omgaf den grymmes hjerta.

Af ransakningen upplystes, att Jonsson på eftermiddagen, dagen före mordet skedde, besökt de sina, då han afhemtat en säck, såsom han föregifvit för att påföljande dag begagna densamma att deruti föra spånmål från Särö till hustrun, men hvarom man ej hör någotting. Hustruns bror, som skulle tillträda torpet, der denne var född, hade nyss förut farit till kvarn, hvarifrån Jonsson väl visste att hustrun jemte barnen skulle vara ensamma påföljande natt. Sedan han återkommit till Särö på aftonen, hade han sednare gått till sängs jemte en dränggosse uti ett inre rum, hvaremot i den utanför varande kammaren tvenne drängar hade sina sofplatser. Framåt natten hade drängarne hört någon komma från det inre rummet och passera genom deras kammare samt begifva sig ut på gården, men enär den ene af dem somnat, hade blott den andre hört samma person om någon stund återgå till det inre rummet, hvilket ingen af dem om denne person varit Jonsson eller gossen, hvilket dock upplysts af den sednare, som uppgifvit att han ej varit ute, eller hört om Jonsson under natten lemnat kammaren, ty han hade sofvit tungt natten igenom. Påföljande förmiddag hade hustruns bror hemkommit, då han funnit barnen sofvande i god ro, men när systern ej syntes till, hade han väckt den omnämnda flickan, med förfrågan hvar modern vore, hvarvid denna svarat, att hon ej visste sådant, enär modern under natten försvunnit, hvarom barnet, på fråga berättat, att då modern jemte barnen legat och sofvit, hade denna och flickan väckts af en knackning på dörren, hvarvid modern gått upp och öppnat, men i detsamma uppgifvit ett häftigt jemmer skrik, hvarefter allt blifvit tyst, utan att hon sedermera varit synlig. Om någon stund hörde barnet en knackning på dörren, men af rädsla vågade det ej röra sig, eller tala, förstärkt att det var vaket, hvilket troligen räddade dess lif, ty efter all sannolikhet var det mördaren som knackat, förmodligen för att utröna om något af barnen var vaket, som, han bemärkt sådant, då väl fått dela moderns öde, på det att intet vitne om dådet skulle finnas.

Bestört af denna berättelse hade brodern eftersökt systern både inom och utom hus, då han slutligen påträffade denna liggande död uti en ej långt från stället belägen brunn, dervid allt utvisade, att hon på våldsamt sätt beröfvats lifvet. Han hade då strax begifvit sig till Särö, der han ute på marken träffat Jonsson jemte några kamrater, för hvilka han omtalat det rysliga öde, som drabbat dennes hustru, men Jonsson hade helt lugnt åhört berättelsen derom, utan att på minsta vis röras af broderns klagan öfver systerns olyckliga slut. Det första Jonsson deremot företog sig, var att skynda till pastor i församlingen, med anhållan att hustruns lik måtte snart jordas, men i stället blef Jonsson af själsörjaren tagen i förhör, dock höll han sig så styf, att för tillfället ingenting kunde åt göras. Han fick likväl det oanagema svaret att hustrun ej finge begrafvas, förrän polisundersökning egt rum, hvilket sedermera äfven skedde. Såsom förut är nämndt, blef resultatet af rannsakningen, att Jonsson förklarades skyldig träda i häkte.

När målet åter förekom vid ett något tid derefter utsatt ting, hvaremellan Jonsson förvarats i cellfängelset i Kongsbacka, hade denne blifvit en helt förändrad menniska, ty under djup ånger, afgaf han om det rysliga brottet, som han ej längre förnekade, såsom det synes, en sann och uppriktig bekännelse: sedan han af flera skäl önskat att blifva hustrun qvitt, helst han derigenom skulle komma på ledig fot, hade han beslutat att döda henne. I denna afsigten hade han mellan klockan 2 och 3 den ifrågavarande natten begifvit sig springande från Särö till torpet, der han knackat på dörren, då hustrun inifrån frågat, hvem det var, hvarpå han med förstäld röst svarat: ”det är jag.” När hon i detsamma öppnat dörren, hade han fattat henne i håret, som han lindat om händerna och på det sättet ryckt henne ut på gården, derunder hon endast yttrat: ”hvem är det, Herre Gud, hjelp mig”, hvaraf han ville sluta till, att hon ej vetat det varit han, äfvensom att hon derpå förlorat sansen, hvilket dock ej rörde honom, enär hon, på lika sätt släpades till brunnen, der mördaren och nedtryckt hållit sitt offers hufvud så länge under vattnet, tills intet tecken till lif varit synligt, då han kastat kroppen uti brunnen. Derefter hade han skyndat tillbaka till Särö, och efter att ha passerat det yttre rummet, hvarest de båda drängarne lågo, gått till sängs uti det inre bredvid gossen, som ej bemärkt hans frånvaro. Till liggande Jonsson, det hans brott vore så stort, att han ej vore värd någon nåd, hvaraf han önskade, för att försona detsamma, få undergå dödsstraffet.

Sedan utslag afkunnats, skola vi meddela detsamma.