Särö var ett renodlat jordbruk fram till 1839 då säteriets ägare, Anders Åkerman, beslöt sig för att utvidga verksamheten med en badinrättning och badrestaurang. Han köpte varmbadhuset nedanför Örgryte gamla kyrka i Göteborg av Gustaf Prytz, ägare av Wilhelmsberg, och flyttade det till ”Skutehamnen” på Särö. Huset finns kvar idag, ligger intill Långa bron och heter Sörvik.

Med inspiration från Marstrand och havsbadstrenden

Det som inspirerade Åkerman var säkerligen den nya havsbadstrenden med förebilder som Gustafsberg, Marstrand och Varberg. Utöver varmbadhuset uppförde man ett litet kallbadhus nedanför Bassängbacken som efter ett par år byggdes ut till sex badhytter för damer och kompletterades med ett särskilt herrbadhus. Intill varmbadhuset uppfördes en s.k. Gräfenbergerdusch med 7 meters fallhöjd. Namnet kom från den då världsberömda kuranstalten Gräfenberg i Schlesien. Om vädret var ruskigt och vågorna höga tog sig de äldre badgästerna gärna en ”Gräfenbergare”. Apotekare och läkare fanns på plats. Restaurang inrättades i säteriets huvudbyggnad.

Den första säsongen, sommaren 1839, var badgästernas antal 72 och året därpå 103 personer, de flesta boende på ön och övriga i bondgårdar på fastlandet; sammanlagt fanns 42 rum att hyra. Rum med helinackordering uthyrdes för fyra veckor från antingen 15 juli eller 14 augusti.

Drottninghuset uppförs för drottning Desiré

Redan under badortens första år lät Åkerman uppföra bostadshus för badgäster på ön, såväl enfamiljshus som paviljonger med lägenheter. De äldsta villorna vid Bassängbacken byggdes vid denna tid. Badhuset i Klev köptes in och sattes upp som badgästvilla mitt emot Gröna stugan. Drottninghuset uppfördes 1845 för änkedrottning Desiré som dock aldrig kom på besök.

Två år senare såldes Särö till Leopold Schmidt, en tysk apotekare som dessförinnan varit ägare till Maleviks gård. Läs om hur Leopold Schmidt utvecklade Särö i berättelsen ”Särö blir ett sommarparadis för välsituerade göteborgsfamiljer”.