Lyckan,Särö. Pennteckning av tobaksfabrikören Adolph Prytz 1869.
Lantbrukets behov styrde den dagliga verksamheten under Säteritiden. Människornas arbete och liv påverkade landskap och växter. Här kan du läsa om några spår i landskapet som vittnar om den tiden.

Särös gamla ädellövträd är ett resultat av äldre tiders medvetet ordnande och planterande. I äldre tid samsades träd och buskar i ängen för att gynna växtligheten och ge material för lantbrukets behov av olika nyttoföremål. Med tiden blev det attraktivt att bygga hus i en äkta löväng. När villabebyggelsen växte fram placerades därför husen ofta i den gamla ängsmarken där träden nu förskönade villornas trädgårdar. De nya fastighetsägarna fortsatte skötseln av träden och marken vilket gett den rika floran möjlighet att leva vidare.

Åleviksvägen, vägen till Särö station.

I ängen

Den gamla ängs- och slåttermarken var samlad i framförallt det Gamla gärdet öster om säteribyggnaden. Gräs och örter slogs för hand med lie eller skära och höet formades till små stackar. Marken var ganska bördig och gav en avkastning var cirka 7- 800 stackar hö per år. Det som fick växa i ängen var noga utvalt. För att gynna tillväxten av gräs och örter för hö och ett visst bete krävdes en jämn balans mellan skugga och sol, vilket åstadkoms med en varierad blandning av träd och buskar i ängen.

Djuprotade lövträd och buskar som hämtade upp mineralämnen till markskiktet var viktigast. Speciellt löv från ask och hassel var näringsrika och gödde marken. Askelöv gavs också som värdefullt foder till korna under vintern. Eken fick växa till full storlek. Ollonen var ett mycket värdefullt foder till svinen. Kvistar av benved användes för att slöjda pinnar till höräfsan, ersättning för spik formades av hagtorn, lindbark blev till bast, getapeln brukades som färgämne. Vildapelns äpplen åts av både människor och svin, de vilda fågelbären och rönnbären plockades och almens tunnaste kvistar kunde ge ett fint barkbröd. Asken gynnades för sitt värde som foder och som markförbättrare. Idag växer fortfarande ek, ask, benved, hagtorn, lind, getapel, fågelbär, rönnbär och alm i landskapet.

Solsidan 1917. Akvarell av Anna Gardell-Ericsson.

I lunden

Floran i ädellövträdens lövsalar blommar tidigt innan lövsprickningen kommit igång. Då spirar den skira buskstjärnblomman i gräset och murgrönan klär sig i sina blekgröna blommor. Blåsippa, gullviva och gökärt är andra vårblommor i lunden. Längre fram på sommaren har gräset lundlosta vuxit sig högt. Långt innan fodervall blivit vanligt skördades gräset lundlosta till hö. Gamla slåtterängar och betesbackar är livsmiljöer där gullvivan trivs. Gullvivan och lundlostan växer under ekarnas kronor och vittnar därmed om att kreaturen sannolikt släpptes på bete efter att höet skördats i den rika lunden.

I en nutida villaträdgård som på 1700-talskartan över Särö Säteri motsvarar ett markområde noterat som ”kohage med god gräsväxt” växer en ståtlig ek i söderläge. Varje år är eken värd för den mycket sällsynta eklacktickan, en svamp beroende av riktigt gamla ekar för att kunna producera sina fruktkroppar. I andra villaträdgårdar är marken på den gamla kartan noterad som ”äng”. Där växer också flera grova ekar. Flera av dem är värd för en annan sällsynt svamp kallad tårticka. Den är lika beroende av gammelekar som eklacktickan för sina fruktkroppar. Av ekarnas vida kronor förstår vi också att de fick växa upp på en öppen plats med mycket ljus som tillät grenarna att breda ut sig. Gräset i ängen hölls kort med hjälp av betande kreatur. Deras hovar trampade upp marken vilket gynnade gullvivans och den rika lundflorans livsmiljö. Sammantaget kan med andra ord de mycket gamla, grova ekarna, växterna och tickorna i villaträdgårdarna betraktas som länkar tillbaka till 1700-talets människor, deras ängshävd, slåtter och boskapsskötsel.

Läs mer om trädmiljöer på Särö av Maria Bergenstjerna.

Läs mer om Skyddsvärda träd och trädmiljöer på Särö. Rapport av Maria Bergenstjerna.