Det står Munkekullen med snirkliga bokstäver på den svartmålade järngrinden. Innanför bildar den bruna trettio meter långa stallbyggnaden och en förrådsbyggnad formen av ett liggande L. Huslängorna och en hög granhäck kringgärdar dengrusbelagda gårdsplanen.
Det är lätt att föreställa sig hur det var en gång, när stallpojken drog arbetshästen med knirkande vagn över gården, samtidigt som korna råmade och höns, ankor och gäss tjattrade inifrån stallet.
Två fyrkantiga gropar kan skönjas i gräsmattan på andra sidan huset. De visar var dynghögarna låg. En med gödsel från kossor, hästar och grisar. Den andra med dynga från fjäderfäet.
– Gödslet från fåglarna var kväverikt och användes som näring åt annat än ko- och hästgödsel. Det var noga att skilja det åt, säger Kajsa.
Vi står i det som förr var häststallet och som nu är köket och tittar ut genom bakdörren, en typisk stalldörr med en över- och en underdel. Sticker vi ut huvudet i öppningen och ser längs med huset, syns de små luckorna, där höns och ankor kunde gå ut och in som de ville. Där de förut höll till ligger nu Kajsas svartvita badrum.
När vi lämnar vår utsiktsplats hoppar den röda katten Gibson upp på stalldörren och sätter sig tillrätta. Där har han perfekt koll på möss och annat intressant som kan dölja sig i vassen, på andra sidan vägen.
Jag slår mig ner vid det rustika ekbordet. Det som Kajsa köpte på loppis en gång när hon skulle ha många gäster och de befintliga borden inte räckte. Det stårfortfarande kvar och en stor del av ytan är täckt med papper, tidningar och böcker.
Kajsa lagar lunch framme vid spisen. Det märks att hon tycker om att laga mat och det syns på köket som är praktiskt ordnat med köksö och rejält tilltagna avställningsytor. På köksbänkarna finns det som behövs till matlagningen. Kryddor, oljor och matlagningsvin.
Köket, med sina 60 kvadratmeter, är en lantlig dröm i nationalromantikens färger – grönt, rött och blått. Det gamla stallet det var en gång påminns vi om när vi tittar upp i taket, där det hänger hässjor, som prydnad i en fyrkant på smidda krokar. Från en av hässjorna dinglar det köksredskap. Ovanför det fina blå kaklet som sitter i en vinkel längs med köksbänk och spis, en hylla medorange gjutjärnsgrytor. En färgklick med vardagsföremål. Flera svarta pelare med enkelt kapitäl, står i rummet. Det är exakta kopior i trä av de pelare som hästarna hade gnagt sönder, som stod här tidigare och markerade spiltorna.
Kajsa är uppvuxen i Kullavik. Hon och maken Bernt och de två döttrarna Josephine och Alice bodde tidigare strax intill, i Bassängbacken på Särö.
– Jag älskar omgivningarna, för de härliga promenaderna, de salta baden och för fiskets skull. På sommaren flyr dessutom många Säröbor härifrån, säger hon. Det här stallet har Kajsa följt genom åren och hon kan dess historia.
Början var när Elof Hansson, grundaren till handelshuset i Göteborg, köpte det vitrappade huset uppe på Munkekullen. Hans fru var sjuk när de komhit med sina barn. Familjen hade behov av egenproducerad mat, därför anlade Elof Hansson ett litet jordbruk med djurhållning. Uppdraget att rita stallet gick till Allan Berglund, som var arkitekt på modet och känd för sina funktionella och vackra jordbruksfastigheter. Han ritade också radhus i Änggården och Särö kyrka.
Det 300 kvadratmeter stora stallet hade plats för tamfåglar, två kor, fyra hästar, en kalvkätte, getter, grisar och ett vagnslider. En del av stallet huserade ett bykhus där familjen Hanssons tvätt tvättades och hängdes på tork på vinden. Här fanns en bostadsdel för pigan, chauffören och drängen. Bostadsdelen värmdes upp av två kakelugnar och en vedspis.
På femtiotalet användes det som släktens sommarbostad. Mot slutet av sextiotalet kom tre munkar från den katolska Franciskanerordern förbi. De fick låna stallet under några år. Munkarna, som hade grå dräkter med huva och rep med knutar om midjan, ville starta sin orden här. Deras bönerum var på vinden och de satte upp väggar av enkelt material i bostadsdelen, så att de fick småanspråkslösa rum att bo i. Egentligen skulle munkarna vara barfota, men påven gjorde ett undantag. De fick ha skor på fötterna eftersom det var kallt. När munkarna flyttade sin verksamhet till Jonsered och Franciskusgården, blev huset tomt.
– Industrin som köpte Munkekullen och som vi köpte stallet av, använde det som lagerlokal ett tag och sedan stängde man till det. Då promenerade Bernt och jag förbi ibland. Vi såg hur det långsamt förföll. På 1980-talet, lade vi till och med ett bud på det men då ville de inte sälja. 2001 var stallet till försäljning och Kajsa och hennes man Bernt var först till kvarn.
När mäklarna sa till Kajsa att det var marken som var värd något och att huset borde rivas var hon helt övertygad om att mäklaren hade fel.
– Jag anade att stallet hade kvalitéer och ville återställa det till det skick det var en gång.
Kajsa skrev ett brev till ägaren och berättade att hon hade kunskap och avsikt att renovera stallet. Hon beskrev sitt nuvarandearbete som arkitekt på Wingårdhs och sitt tidigare engagemang i byggnadsvård då hon bland annat restaurerade flera fastigheter på Särö och Heymanska villan på Vasagatan, där numera GPI, Göteborgs Psykoterapiinstitut finns. Brevet gav resultat och Kajsa och maken Bernt blev ägare till stallet.
– Då hade man satt igen fönstren med fönsterluckor och taket var sönderslaget och hade fått rötskador, mot sydsidan där golfbanans driving range ligger. Innan Kajsa åtgärdade taket avtalade hon med ägaren till driving rangen att de skulle skaffa bollar som gick hälften så långt. Numera lagas takpannorna av driving rangens folk om oturen är framme. Maken Bernt var svårt sjuk och tillbringade mycket tid på sjukhus. Det blev Kajsa och döttrarna som med kofot, rev ut allt som inte skulle vara kvar i huset. Främst var det stalldelen som krävde deras insatser. De rev bort jutesäckar och skivor som munkarna hade hängt på väggarna för att mota bort kylan. De tog ner väggarna som de hade satt upp, där soffan står nu i före detta kostallet nuvarande vardagsrummet, stod ett fodertråg i gjuten betong, som skulle ut.
– Vi borrade hål i det och satte i snigeldynamit så att vi skulle kunna ta ut det i delar. Det fungerade inte alls så vi fick be om hjälp.
Döttrarna skrapade och målade alla fönster. De som hade gått sönder byttes ut mot kopior av de som hade suttit där. Kajsa sökte och fick ett antikvariskt bidrag av länsstyrelsen, så att hon skulle kunna återställa huset så nära originalet som möjligt. Hälften av merkostnaderna fick hon tillbaka som bidrag.
I det stora hela var det inte mycket pengar, men det blev en sporre att göra ett riktigt bra renoveringsarbete, säger hon. Det var ett bra hus med gedigna timmerväggar och mycket välbyggt. Känslan hon hade haft när hon köpte det stämde. De få delar som var skadade byttes ut. Lägligt nog renoverades Grindstugan på Tjolöholm samtidigt av kommunen och Kajsa fick lov att ta det förstklassiga timmer som blev över.
– Perfekt att återställa de skadade partiernamed. Väggarna isolerades med ekofiber, och täcktes med råspont. Den släta sidan vändes in mot väggen. De är målade med äggoljetemperafärg i guldockra.
En del arbete lejdes ut, som att dra in el, vatten, avlopp och att borra för bergvärme. Golven i stalldelen är i röd infärgad betong.
– Det är golvvärme i alla golv, finns inga element över huvud taget. Vi lade frigolitplattor på stallgolvet, najade fast värmeslingorna och sedan kom betongbilen och sprutade rödfärgad betong överallt, säger Kajsa. Värmen i golvet är skön att ha vintertid.Den finns bara i stalldelen. I bostadsdelen är det torpargrund med avlutade trägolv och där värms huset upp med hjälp av kakelugnar och överskottsvärme.
Efter ett år var allt klart och de flyttade in. Kajsas man Bernt hann bo i stallet i ytterligare ett år innan han avled av sin sjukdom.
– Folk runt mig tyckte inte att jag var riktigt klok som renoverade ett helt hus när Bernt var sjuk, men för mig var det ett sätt att överleva under den svåra tiden, säger hon. Vi går ut på gårdsplanen. Vädret har slagit om från sensommar till höst. Vinden från havet strax intill känns fuktig och kylig. Vassen i viken har antagit en blekare nyans av gult.
Kajsa visar plaketterna som sitter på den bruna ytterväggen. Den översta är från 1924 och från Hembygdsförbundet. Kajsas är från 2003 och från Hallands museiförening. För god byggnadsvård, står det. Inne i huset ligger ytterligare ett diplom till Kajsa från Svenska föreningen för Byggnadsvård.
– Jag är mycket stolt över dem, säger hon.
Marianne Lesslie